och jag tycker mig ännu se hur Leo sträckte ut — som om han först nu haft plats att röra sig på — gjorde en afstickare utåt fälten och kom igen i fyrsprång, under höga skall och glädjeskutt, för att berätta hur lycklig han var. Till sist stannade åkdonet framför en låg hvit-målad herrgårdsbyggnad ... Ännu som vore det i går minnes jag hur han i linnerocken — som inte var någon annan än inspektoren — lyfte ner och ställde mig pä sandgången, och hur en ung vacker kvinna i gulblommig nettelduksklänning kom springande öfver gårdsplanen, lätt och luftig som ett sommarmoln och slöt mig i sina armar. Från den stunden älskade jag henne. Men från den stunden sträfvade jag också att inte göra det — eller att dölja hvad jag kände.» Inga blickade ut genom fönstret, som om äfven denna hågkomst haft sin bitterhet och behöft plånas ut af andra intryck. »Det var en lycklig tid som nu följde, dä jag inte gjorde annat än ströfvade omkring i skogen med Leo, eller höll till i trädgården, där träden, efter hvad jag kan minnas, inte gjorde annat än blommade eller buro frukt, och insekterna aldrig upphörde att surra. Tant Julie... jag hade lärt att kalla henne så — var passionerad blomsterodlare och sysslade i rabatterna eller orangeriet, när hon inte skref till onkel, som var till sjöss och ville ha sin epistel i hvarje hamn. »Du var naturligtvis släkt med henne,» inföll