Sixten, hvilkens cigarr glimmade helt nära från divanen på andra sidan skrifbordet. »Hon var min faster — men det skulle ingen veta.» Rösten svek henne och händerna slöto sig krampaktigt. »Kan du tänka dig något bittrare än att aldrig ha fått kalla någon af sina närmaste vid deras rätta namn?» »Knappast.» »Min far lär ha haft flera så kallade oäkta barn, men jag måste ha legat honom särskildt om hjärtat. Senare i lifvet har jag ju gissat mig till eller fått reda på litet af hvaije, såsom att han skref till systern från Amerika och bad henne skaffa ett passande hem för en liten flicka. ’Hon är min dotter,’ skref han, ’och jag höll så mycket af modern. Gör därför hvad du kan för henne/ Systern ansåg hans begäran lika helig som en döendes testamente, antar jag, och tog mig till sig fastän mannen var borta. Hon var också mycket god emot mig, men tycktes alltid långt borta med sina tankar och det pinade mig, så barn jag var. Jag fick sköta mig själf redan då och slå dank så mycket jag ville. Men hon hade bott i London under sin uppväxttid och att jag kan engelska språket i grund och botten, är hennes förtjänst... När jag var bortåt tio år fick jag en stor sorg.. . men den törs jag inte röra vid.»