Sixten sträckte sig öfver bordet och grep hennes vänstra hand som hvilade därpå. »Från och med den tiden måtte jag ha blifvit rent omöjlig att handskas med,» fortsatte hon, »och sändes genom onkels försorg till en helpension i någon afkrok af världen ... En räddningsanstalt, dui» Hem gömde ansiktet i händerna och satt länge så. »Att jag hamnade på ett sådant ställe kan jag aldrig i evighet förlåta,» återtog hon tungt. »Ty var jag stygg var det inte mitt fel utan deras som vårdslösat mig. Och jag var inte elak — bara olycklig. Jag vet inte att en osanning fläckat mina läppar, eller att jag gjort mig skyldig till minsta oärlighet. Det är sant att jag var trotsig och envis. Men ett godt ord kunde förmå mig till hvad som helst och hade jag haft det som andra barn skulle jag varit foglig och kärleksfull — det är jag säker på.» »Stackars min lilla flickaI» »Å, om någon sagt de orden till mig då — med det där tonfallet — och den blicken!... »Medan jag var i pensionatet,» började hon på nytt, »hade onkel upphört att föra fartyg och flyttat in till staden där han fått en lönande befattning och nu hämtades jag dit för att sättas i skola. Hade jag varit som andra kunde jag haft det bra. Men jag trodde att det syntes utanpå mig