att jag var en vanbörding, som ingen ville kännas vid, och gick i ständig ångest för att bli utfrågad angående mina föräldrar. Därför höll jag mig också på afstånd frän kamraterna. Men som jag afunda-des dem och kunde gå utanför deras hem, och längta in, för att se huru de hade det! Inte bättre än jag kanske, men ändå så annorlunda!» Stämman skälfde af återhållen gråt. »Barn från lyckliga föräldrahem bli goda utan alla bemödanden, tror jag,» fortsatte hon, »och erhålla liksom för intet en lifsglädje som följer dem lifvet igenom och hindrar hjärtat att frysa till — som mitt. Glädje och godhet höra ihop, och den som inte är glad är inte heller god, fruktar jag.» Han tog hennes kalla händer i sina och höll dem fast, och det varma handtaget gaf en känsla af lycka. »Jag hade lätt att lära, men någon synnerlig flit utvecklade jag inte,» vidtog hon. »Och hur skulle det varit möjligt när jag läste alla äfventyrs-böcker jag kom öfver, och inte tänkte på stort annat än att rymma... Antingen till Amerika, för att uppsöka far, eller hvart som helst där ingen kände mig.» »Jag tycker mig se dig. Näsan i vädret redan då! Läng och gänglig med vakna lifshungriga ögon.» »Förvuxen var jag nog,» smålog hon, »men så tystlåten och trumpen att ingen människa kunde tro mig om att umgås med så vilda planer.»