inte mera på att fä ett barn i huset... och nu skulle denna länge närda önskan gå i fullbordan... Men tant var klen, och* onkel så orolig att han skrämde också henne...» »Har jag varit snäll någon tidpunkt af mitt lif var det väl då,» fortsatte Inga med vek, värme-mättad stämma. »Ty också jag väntade på barnet och längtade efter det, som om det varit mitt eget, och tröttnade aldrig att tala med faster om det, eller att vårda och uppmuntra henne och hjälpa till med småkläderna...» Hon tystnade och lutade sig tillbaka i skrif-stolen, som orkade hon inte mera. »Och sedan — när barnet kom?» »Då gick faster bort... Nej, säg ingenting,» bad hon. »Låt mig bara sitta tyst en stund och hålla din hand, och veta att du finns kvar...» »På dödsbädden lät faster mig aflägga ett heligt löfte att jag skulle stanna hos den lilla och taga hand om henne,» återtog Inga, »och det gjorde jag fastän det blef mig svårare än jag trott.» »Hur så?» »Onkel sörjde som en vansinnig och det höll jag honom räkning för...» »Men glömde fort nog?» »Du tycks känna männen.» »Jag tror mig om att känna den mänskliga naturen.» »Innan sorgeårets slut började jag finna nåd för hans ögon.»