»Den uslingen!» »Om han ville göra mig, stackars barn, till sin hustru vet jag inte. Men å, hvad jag fruktade och föraktade honom?» »Och du lät dig inte förolämpas, utan lämnade huset?» »Nej, jag bet ihop tänderna och stannade för barnets skull, och för det löfte jag gifvit.» »Min starka, modiga Inga!» »Jag kom bort snart nog i alla fall, du.» »Han gifte väl om sig?» »Du tycks finna det naturligt. Men jag fattar inte en sådan möjlighet. Jag hade ju sett honom och faster tillsammans, och kan något få namn af stor kärlek, var det väl deras tillgifvenhet för hvarandra.» Hon ryckte till sig händerna, liksom i vrede. »Hade han dött, skulle faster sörjt honom till lifvets slut, det vet jag!» »Det tror jag också.» »Är då kvinnan så mycket bättre än mannen?» »Nej — men annorlunda.» »Inte du, Sixten! Inte du! Du är inte som de andra!» »Min känsla för dig har gjort mig till en ny människa.» Det hade kommit ett ångestfullt uttryck i hennes ögon, och han såg det. »Låt oss vara lyckliga,» bad han och slog armen om hennes lif. 9. — Fågel Fenix. 129