Men bon reste sig upp och lät det elektriska ljuset spela öfver rummet. »Och sedan?» »Jag hade gått belt och hållet upp i barnet och det var förfärligt att lämna den lilla. Men rent omöjligt se någon annan på fasters plats. Så flyttade jag hit upp och har slagit mig fram bättre än min stoppade blus kommit dig att tro.» »Du kan tro jag förälskat mig också i den, och blef riktigt ledsen när du skaffade dig en ny.» »Det var för att behaga dig. Men jag har pengar på banken, du! Mer än nog till en hederlig begrafning, och tillräckligt för att ge mig i väg om äfventyrslusten blir alltför stark.» Hon skrattade smittande muntert, och det gjorde honom varm om hjärtat. »Det är väl att du kan skratta, det trodde jag dig inte om.» »Jag är glad af naturen, tror jag. Men inte hämtar man vindrufvor af törne eller fikon af tistel.» »Fick du ingenting efter din faster?» »Jo, några hundra kronor — och så hennes sybord, med ett inneliggande värdepapper.» »Från dina föräldrar?» »Nej, ett bref skrifvet af henne själf, ett år efter sedan hon tog mig till sig, och som hon måtte ha kopierat och gömt för att låta mig se en gång... Mellan raderna kan jag läsa att hennes anhöriga kraftigt nog lagt sig emot att jag skulle komma i