huset, och att hon skrifvit för att öfverbevisa dem om att hon inte behöft ångra hvad hon gjort... Tänk dig att hon skrifver sä här om mig: 'Ni kan inte tro hvilket sällskap den lilla är mig! Hvilket nöje jag har af henne och hur hon bidrager till min utveckling. Skulle jag någonsin få ett eget barn, är det genom henne jag lärt att bli mor. Den lilla är inte road af läsning. Eller går det trögt därför att hennes tankelif är så rörligt? Brist pä begåfning är det ingalunda. Och ett sådant vackert barn med sina lifliga ögon, sin smidiga figur, sina näpna fasoner och vackra händer...’ Du tänker väl inte illa om mig, Sixten, för att jag berättar det här?» »Tvärtom!» »Ingen förstår hur godt hennes vänliga, berömmande ord gjort mig. Och så — så... hos den som älskar en är man aldrig på nåder.» »Din stolthet skrämmer mig.» »Jag är nu en gång sådan... Och här har du hela historien.» »Nej du! Du gömmer något. Den där sorgen — och så Leo.» »Skall du veta det också?» »Allt — allt om dig!» »Släck då igen, och låt mig vara i mörkret — som Helena — och afbryt mig inte, hvad jag än kommer att säga.» Hon gick fram och åter i rummet, men återvände till skrifstolen, som till en tryggad hamn.