... »Jag hade väl varit hos faster vid pass tre år,» började hon, »då jag ikläddes en splitter ny dräkt i och för en stadsresa. Det var midt i högsommaren och förfärligt varmt, och jag minns att Karlson — inspektorn — som körde också nu, var så upphettad att svettpärlorna föllo likt tårar utför kinderna, och att Leo sprang bredvid kärran med hängande tunga. Hade faster fått sin vilja fram, hade hunden stannat hemma, ty han morrade eller skällde på en bvar som kom mig nära. Men han lät inte stänga in sig, och inte gjorde han heller något annat ondt än skrämde folk genom sina hvita tänder och sin bistra uppsyn. Jag visste att jag for till staden för att träffa en fru, som ville se mig, och hade fått många förmaningar att uppföra mig riktigt väl. Men det glömde jag för kreaturen som kesade i värmen och för allt annat märkvärdigt. Hvad det var för en nyck vet jag inte. ,Men när Karlson tog mig vid handen för att gå till »den snälla frun», spjärnade jag emot, så godt jag förmådde, och kom till utvärdshuset, där hon väntade, surmulen och förgråten. En betjänt mötte vid ingången och förde mig genom en park, där en orkester spelade, och nu blef jag rent omöjlig att få bukt med. Hur det var, stod jag dock snart nog i en berså framför en dam, som hypnotiserade mig genom sitt förnäma väsen och sina forskande ögon.