Hon såg tärd ut och var inte längre ung, men strålande vacker och synbarligen af hög börd... Jag stod som förstenad, stirrande pä hennes dyrbara dräkt, brilj an terade ur och ringprydda händer. Men hon tog mig i sina armar och såg på mig med tårfyllda ögon, som sökte hon efter en likhet... ’Vacker är du inte,’ sade hon. ’Men hvad gör det, bara du är snäll. Och härligt hår har du, och söta händer...’ Jag sträfvade att göra mig lös och i detsamma kom Leo inrusande.. . trodde jag var i nöd, stackars djur, och for upp på henne, så att hon släppte mig och föll omkull... Om hunden bet henne, eller om hon fick en skråma i fallet vet jag inte. Han bet i alla händelser betjänten, som kom henne till hjälp och var rent vild... ’Galen, galen,’ ropades det rundt om ... Jag hörde en kula hvina och där låg han i dödsryckningarna.» Inga slog händerna för ögonen, som såge hon ännu den hemska synen, och Sixten arbetade med sig själf för att göra henne till viljes och ingenting säga. »Jag vill inte tala om min förtviflan,» återtog hon. »Hur jag kastade mig öfver djuret och måste föras bort med våld... Sedan minns jag ingenting annat än en stor vrede, som förhärdat mitt hjärta och sitter kvar ännu i dag.» »Men hon rådde ju inte för det.» »Det vet jag!. Det har jag sagt mig! Men hon var min mor — besinna det — och jag har