Nu tänker jag mig inte någon framtid och bryr mig hvarken om att förtjäna eller samla. Jag märker att fru Sjöberg observerar mig och gör sina slutsatser. Hvilka de äro törs jag inte tänka mig. Mars 22. Jag går inte ut af fruktan att möta honom, ty det är väl troligt att han drages hit upp för att se åtminstone huset jag bor i. Jag vet ju själf hvilken frestelse det är mig att göra ett slag öfver Norrbro och vidare neråt Strandvägen. När jag öppnar fönstret och sträcker mig ut, ser jag en massa hustak, men också en skymt af slottet och en strimma vatten. Han bor därborta och jag öppnar mitt fönster bittida och sent. Mitt rum förefaller sä litet och oskönt, sedan jag fått något att jämföra med. Men det är väl så, att man inte ostraffadt kommer i beröring med en lys och förfining man känner sig skapad för och måste umbära. Det där ligger mig i blodet. Min mor var säkert en högtstående dam. Värre är dock att komma i kontakt med kärleken, ty det straffar sig säkrare än något annat. Är jag densamma nu kanske, som innan jag slöts i en mans armar och kände hans kyssar på mina läppar? Har jag inte eld i blodet? Ha ej tankar, känslor ocb begär vaknat, om hvilka jag inte hade någon aning?