Mars 23. Kyrkklockorna fylla rymden med sin klang. Det är söndag. Sixten finner det afskyvärdt att blanda sig i folkvimlet och jag kan vara säker om att inte möta honom. Aftonen samma dag, Det var mig omöjligt att sitta inne och lika omöjligt att taga någon annan väg än den vanliga, som blifvit mig så kär. Luften var hög och klar. Men all sol måtte vara borta ur mina ögon, ty hvad jag såg syntes mig som förvandladt. Hvilken samling af fula människor, med en prägel af arbetsjäkt, bekymmer och fattigmanselegans öfver sig. Aldrig såg jag något liknande. När jag kom till Grand Hotell märkte jag för första gången hur stillöst och simpelt det stora byggnadskomplexet, med sina otaliga järnbalkonger, i grunden är. Och Strandvägen? Aldrig förr än i dag ha tegellador och kolpråmar fallit mig i ögonen. Är det platsen för sådant? Jag har falkögon och stod som fastnitad på Nybron med blicken fast på det fönster där han brukade stå och se ut. — I detsamma hade jag vaktparaden inpå mig, utan att ha hvarken sett eller hört den.