vete, efter det inte faller någon in att tro annat än det värsta? Lilla Maja har ledt mina tankar i den gamla fåran. Stackars småttingar! Hon har både far och mor hon och sällskapar ändå med en slamsig tjäna-rinna och hennes kurtisör. Mars 28. Det är vår i luften. Ack att det ännu vore vinter! Jag håller mera till ute än inne. Det är också nödvändigt att grannarna tro mig om att fortsätta lektionerna. I förmiddags tog jag vägen till Skeppsbron. Hvilket lif och hvilken brådska! Ännu lågo ångbåtarna så högt på vattnet att kopparförhydningen var bar. Men hur det putsades och målades! Och steg inte röken ur skorstenarna än luftigt hvit, ån bolmande gråsvart, som vore fartygen redo att ge sig af. Stodo inte tunnor, packlådor och balar uppradade på kajen färdiga att lastas in? Arbetade inte lyftkranar och ångvinschar med rassel och gny? Mina händer knöto sig ofrivilligt i längtansfull ifver att gripa fatt i något. Men hvad? Hur lekfullt glittrade inte vågorna. Hur luftigt tecknade sig inte segelfartygens master och tacklage mot himlen, hvilken hade den där vemodigt blågrå tonen jag tycker så mycket om. Här och där voro