seglen uppe till vädring och rundt om kretsade måsarna, som för att påskynda farden. Då — på en gång — tyckte jag mig vara en helt liten flicka, som låg med en stor hund till hufvudkudde och stirrade ner i ett soldränkt vatten. Jag har aldrig känt något liknande med hvad jag erfor i den stunden. En så himmelsstormande längtan, att den blef till en fysisk pläga, och på samma gång en jublande glädje öfver att vara ung — och vara till. Det kom öfver mig som en uppenbarelse att världen är större och vidare än sträckan mellan Söder och Strandvägen. Det var liksom ett varsel — ett budskap ofvanifrån — att jag har något att vänta och hoppas. Det var fläkten af ett stort ögonblick, det också. Skada bara att de stora ögonblicken äro så få — och så dyrköpta. I en stund af stegradt känslo-lif — då människan lyftes öfver sig själf till ett högre plan — blir den grymmaste uppoffring en sådan själens fest att hon gläder sig öfver att få göra den. Men efteråt?... Att nå tinnarna af templet kan vara en dödlig förunnadt. Men aldrig att hålla sig kvar där. I det ögonblick jag skildes från Sixten uppbars jag af en hänförelse för det rätta, som hjälpte mig öfver det omöjliga. Nu äro de upphöjda känslorna bortblåsta och saknaden en ständigt växande plåga. Besöket vid Skeppsbron hade i alla fall det