och vet hvad de hålla mig för. Inte underligt kanske, så olik mig själf som jag blifvit? Stanna hemma är omöjligt. Ströfva omkring i det fria törs jag inte. Å, att vara man och äga handlingsfrihet! Af tidningen, som jag aldrig försummar att köpa, ser jag att Circe skall upp den tjugoåttonde. Teatrarna behöfva något nytt och rafflande när det gäller att konkurrera med våren. Skall jag se stycket? Nej — absolut inte! April 22. Det var underbart vackert i morse och jag tog ångslup till Djurgården. Man känner aldrig sitt eget jag. Eller för inte sonden djupt nog af fruktan för obehagliga upptäckter. Jag visste att Sixten gärna håller till därute, före frukosten. Och det var väl hoppet att träffa honom som förde mig dit. Jag gick fort och lämnade snart Slätten bakom mig. I luften låg denna värmemättade doftande friskhet som åtföljer våren. Björkskogen skiftade i violett, med en dragning åt grönt, och på granarna kunde jag skönja årsskottens ljusa skiftning. Samma obetvingeliga längtan som fattade mig en gång nere vid Skeppsbron grep mig också nu ... Hvad jag längtar efter? Hvad jag hoppas och vill,