vet jag lika litet. Men i dag kom det för mig att det enda värdt att lefva för är att bli god — mer och mer god ... Då klingade ett muntert skratt helt nära — och... Bellmansro låg framför mig. Vid ett af småborden på verandan frukosterade han och hon på tu man hand. Jag flydde in i buskarna i vanvettig ångest att bli sedd. Blef jag det? Nej, de hade inte tanke för annat än hvarandra! Jag stod kvar i mitt skymundan. Jag kunde inte annat. Samma ömma omsorger han en gång slösade på mig kommo henne till del. Samma eld som besjälade hans ögon, när han hade mig framför sig, flammade där också nu. Jag stod stilla, kvarhållen mot min vilja af den scen jag bevittnade. Jag stod stilla, skälfvande af raseri och smärta — lika fårdig till det ondt var, som någon brottsling . . . Och jag som skulle bli god ? Till sist orkade jag inte mera och banade mig väg genom småskog och snår. Så slutade den utfår den. »Något hjärtesår fick jag inte,» sade han på tal om den där förälskelsen, som gaf impulsen till Circe. Och nu kan jag trösta mig med att han går skottfri också från mig. »Snillets väg löper i sicksack. En konstnärs-natur fordrar ombyte. Hvarje erotisk förbindelse är som olja på eld och stoff för ett nytt diktverk.»