Jag har skrattat — skrattat högt — åt de där fraserna, tills jag hörde hur fånigt det lät och blef rädd. Hvilken ära för mig att figurera i något framtida arbete. Ett drama antagligen? Med Irma Bley i hufvudrollen! Mitt lidande framfördt på scenen — applåderadt och kommenteradt. Förnyade inropningar och triumfer för dem båda. Må det bli sål Att dramat skall bli spännande lofvar jag. Min historia har inte sett sitt slut — det ämnar jag dikta själf. Kunna mina upplefvelser göra honom till en stor författare har jag uträttat något. En stor, hel människa blir han aldrig. En bok dömes gifvetvis efter det konstnärs-värde den äger och blir omtyckt och trodd trots de ömkligheter som vidlåda författaren. Men står det en ädel ande bakom det skrifna ordet, verkar det dubbelt. ... Nej, han blir ingen framstående skribent. Det är ur genomkämpade sorger konstnären arbetar sig fram till fulländning och för ytliga naturer existera inga genomgripande, omdanande känslor. För sådana som han blir själfva synden en stämning. Finns det något bittrare än att misstaga sig på den man håller kär? Men han var sann — sannare än han själf visste — i sitt förhållande till mig. Det tror jag. Det måste jag tro för att inte gå under.