mig själf. Hur chablonmässigt tecknad också, i jämförelse med denna liffulla, varmblodiga Circe. När hon var inne, lutade författaren sig fram och tog ej kikaren från ögonen. Hvarför gick jag på teatern? Medan hon uppträdde, satt han i logen, och då såg jag tydligt ögonspelet dem emellan. När hon lämnade scenen, försvann han från sin plats. Stycket var ett äktenskapsdrama, med skilsmässa och strid om barnet. Det gräts både på scenen och i salongen. Men jag förblef oberörd ända till tredje akten, då fadern jollrade med sin lilla flicka och berättade sagan om ett troll han skulle försvara henne mot. »Du skall inte vara rädd, liten. Jag skall skydda dig. Vara dig både far och mor,» försäkrade han så trovärdigt att det kunde röra en sten. Och detta har samme man skrifvit, som gjorde sig allt besvär att öfvertyga mig om, att en far är obehöflig och lätt att undvara. Våra tankar möttes. Jag tror det. Ty just då glömde han scenen och lät ögonen irra salongen rundt, som om han sökt någon. Var det mig? Jag inbillar mig att så var. Hvarför skulle han annars spanat så ifrigt och länge, som han gjorde? Hvarför skulle det eljest legat sorg, saknad och ångest i blicken ? Han har haft sin kamp, han också — hvad det tröstar och gläder! »Jag kommer! Jag kommer,» hviskade jag