Men intresserade som de voro hade de fullgod tid att iakttaga den enda kvinnliga passagerare som vågat sig upp på däck och som stod alldeles orörlig lutad mot relingen. En lång hvit slöja, fast öfver sammetstoquen, höll håret i styr och af det bortvända ansiktet syntes ej en skymt. Men det var något i figuren, hållningen och den förnämt enkla helgrå resdräkten, som väckte uppmärksamhet. Vinden svepte slöjan kring hennes hufvud och det var kallt, men hon tycktes okänslig därför. På en uppslagen hvilstol låg en rundskuren damkappa, en silkespläd och dito kudde och en af herrarna gick oförmärkt fram för att kasta en blick på visitkortet, som angaf namnet på den som hyrt stolen. Inga Holte. Han skakade på hufvudet. Nationalitet och allt annat lämnades åt gissningen. Det blef kyligt om fötterna och hon gick ett slag, men vände genast. I lovart kunde ingen hålla till. Kring master och rigg kretsade hundratals måsar, än hvilande pä de silfverhvita af en smal svart rand kantade vingarna, än skjutande ner i vattnet efter de godbitar som tillkastades dem från fartyget. Det var en frisk rörlig tafla, som ovillkorligen fängslade blicken. Men hon var nerbrytande trött,