som efter en svår sjukdom och kände ett öfverväl-digande behof af hvila. När hon grep efter kappan sprang en amerikanare fram och svepte den om henne. Då hon fattade tag i kudden, tog han den ifrån henne. »Please sit down,» bad han och sköt den under hennes nacke. Hon lät det ske, men böjde blott på hufvudet och lät honom lefva i den tron att hon var tyska och främmande för hans språk. När han virat pläden om hennes fötter försvann han. »Är han verkligen borta,» frågade hon sig och såg upp i smyg. Jo, däcket var tomt. Hon drog slöjan för ögonen och skuggade ansiktet med kappkragen. »Nu skall jag ligga och gå igenom det förflutna,» sade hon sig. Men tankarna jagade rundt, likt måsarna kring fartyget, och ville inte samla sig. Endast ångesten — en ångest utan namn — klamrade sig fast vid hjärtat och tog det i sitt våld. Hon hade gjort upp sin räkning med människorna. Hon hade väntat på ensamheten, som den sjuke på läkaren och trånat till hafvet likt ökenvandraren till källan. Hon hade fått det som hon velat. Men först då — när framtidsdrömmarna lågo strypta och ingen återgång stod att finna — hvis-skade tviflet henne i örat, att hon kunde ha misstagit sig och begått en felkalkyl.