Hur långt ögat nådde bredde sig det vida, brusande vattnet, i hvilket så många funnit sin graf. »Hvad bättre än en snabb lätt död ha vi människor att önska oss,» tröstade hon sig och gled in i sömnens förlofvade land. Hungern tvingade henne ner till middagsbordet, där hon fick sin bestämda plats mellan tvenne engelsmän, som inte voro mindre stela eller tillbakadragna än hon själf. Taffelmusiken till trots föreföll måltiden med sina många rätter ändlöst lång, och när hon kom upp på promenaddäcket, drog hon en lättnadens suck. Från detsamma kunde man blicka in i musiksalongen där en amerikanska sjöng några bitar af Schumann — som hon gjorde sitt bästa att fördärfva — och skrifpulpeterna voro upptagna af herrar och damer som skötte sin korrespondens. Hon ryste vid tanken på den post hon själf hade att aflämna dagen därpå och skyndade förbi det eleganta, inbjudande rummet till de delar af fartyget, där mörker och ensamhet togo henne i sitt skydd. Däckstewards buro in filtar och kuddar eller radade upp hvilstolarna mot väggen, för att så diskret som möjligt säga ifrån att det var tid gå till kojs. Men Inga fördröjde sig längre än alla andra, ty hon fasade för natten. Det var friskt i hytten där. fönstret stått half-