Först vattnets oaflåtliga brus, när det forsade kring fartyget och liksom renspolade dess mäktiga skrof. Och sedan — hvad värre var — gnisslandet, knakandet, knäppningarna, suckarna inne i själfva hytten som läto höra sig stötvis eller i pinande uthållighet — än från en punkt, än från en annan — och gjorde henne rent ifrån sig. Blodet brände hett och ångesten vettskrämde. »Bort, bort härifrån,» var hennes enda önskan. Hon låste försiktigt upp dörren och smög sig ut i den mattbelagda, svagt upplysta korridoren. Ingen syntes till och hon gick vidare i hopp att finna en utgång. Stängdt. Låst öfverallt! Och så tyst att de egna stegen väckte fruktan. Hon smög sig en trappa upp i bäfvande rädsla att bli sedd. Också där tillbommadt! »Instängd, inburad,» jämrade hon sig i stigande förfäran och vanvettigt begär att göra sig fri... få ett slut på alltsammans ... låta hafsvattnet svalka de torra läpparna, skölja öfver de brännheta lemmarna, söfva till evig ro ... »Nu är stunden inne,» sade hon sig, medan ögonen brunno i vild, tårlös glans, och ingen annan tanke rymdes i den öfverretade hjärnan än glädjeförnimmelsen af att befrielsen låg så nära. Hon tumlade hit och dit i besinningslös yra, ryckande i alla dörrar som förde utåt. Men de sutto som fastskrufvade.