»Uppskjuta... uppskjuta något sådant,» klagade hon och lät armarna sjunka i stum förtviflan. När hon återvände längs korridoren, träffades hennes öron af nya ljud, de där tvingade henne att stanna och blicka nedåt. Där — under ett mäktigt skyddstak af kristall och järn — såg hon fartygets maskineri arbeta. Pistong vid pistong, i oafbruten verksamhet. Hon stod stilla med knäppta händer och vidöppna ögon. Hvad som fängslade henne hos denna omedvetna, okänsliga arbetskraft visste hon inte. Men ångesten släppte sitt tag. * * $ $ Öfver Kanalen hvälfde sig en högblä, af lätta sommarmoln beströdd himmel, under hvilken hafs-vattnet skiftade i olika bälten af raedelhafsblått eller ljusare och mörkare grönt. Ångfärjorna mellan Dover och det aflägsnare Calais korsade hvarandra, medan större och mindre segelfartyg, fiskesmackar och småbåtar med brun-barkade eller hvita segel följde hvar sin gifna stråt. Det var lifligt på Kondoren, där frukosten nyss serverats och däcken myllrade af morgonfriska, skåde-lystna passagerare. Afsides från dem alla — mera människoskygg än någonsin och nyfiken som aldrig 'förr på hvad hon hade för ögonen — stod Inga och tystade ner