den längtan som drog henne till dessa glada, sorglösa män och kvinnor, hvilka talades vid likt gamla bekanta, men aldrig träffats förrän ombord. Allt ville hon veta, och ingen annan hade hon att rådfråga än den medförda handatlasen. Hvilka naturliga bastioner mot hafvet bildade ej Kents branta kritklippor med deras sparsamma garnering af gräs och ljung 1 Hur fattig föreföll ej denna kust, som värnade om omätliga rikedomar! Tvenne fyrtorn markerade inloppet till den lilla staden Dover, hvars byggnader lyste hvita i solskenet. På bergskrönet lågo gamla utdömda befästningar och ett nyuppfördt citadell. Här och hvar magra fält eller enstaka vindböjda träd. Längst bort en skog. Hon fattades af ett lidelsefullt begär att tränga in i landet, just här — från själfva kusten — för att se det öppna och förvandla sig i rik växlande skönhet. Men ångaren klöf vågorna, som skummade och fräste kring dess bog. Dover drog sig tillbaka och farvattnet vidgades. Skrämd äf ensamhetskänslan och tvingad af begäret att tilltala någon och höra sin egen stämma, skyndade hon under däck för att uppsöka ober-steward. Den gångna natten hade varit så fasansfull, att hon föresatt sig att den skulle bli den sista hon genomlefde instängd och klafbunden. »Fri att lefva eller dö vill jag vara — det är min rättighet,* hade