hon sagt sig och samtidigt fått klart för sig, att från de hytter, som lågo utmed öfre promenaddäcket, var tillträdet dit ut fritt hvilken stund på dygnet som helst. Obersteward gjorde inga svårigheter. Utan tanke på att det kunde vara annorlunda, yttrade hon sig på flytande engelska, men tystnade skamsen och förtretad, då hon fann sig iakttagen. Den nya hytten var glad och luftig, och den som låg på andra sidan om den smala skiljande passagen oupptagen. »Pri! Fri, som aldrig förr,» tänkte hon. Ännu en gång fick hon lust att ordna resgodset, men påminte sig ögonblickligen att hon hade annat att beställa. Göra ett öfverslag af den reducerade kassan, kuvertera drickspengarna och försegla dagboksanteckningarna. »Är det min sista dag?» frågade hon sig, medan en här af stridiga känslor brottades inom henne. Ty inte visste hon hvad hon fruktade mest — lifvet eller döden? Inte kunde hon klargöra efter hvilken af de båda hennes längtan var mer eller mindre brinnande. »Att vara lifdömd må väl vara förfärligt,» klagade hon. »Men hvad vill det säga mot att ha lif-dömt sig själf... bränt sina skepp ... rifvit sina broar... och inte kunna träda tillbaka.» Hon skakade på hufvudet i tröstlös jämmer vid tanken på hur rent omöjligt det var att komma till