det fjärran landet — där människorna inte gällde mer än stoftkorn och trampades ner liksom de — komma dit medellös, ensam, ung och vacker, utan tro och förtröstan. Fartygets musikkår spelade ett potpurri ur Tiggarstudenten, och hytten blef henne för trång. Hon knöt slöjan öfver håret och tog plats i hvil-stolen utanför. I detsamma bjöd däcksteward på buljong i koppar, och när han smålog emot henne — stereotypt som alltid — nickade hon ofrivilligt tillbaka. Den varma drycken gjorde godt. Måsarna voro mångtaligare än någonsin och vågorna brusade förbi i glittrande lek. »Lefva! Lefva!» sjöng det inom henne efter samma mäktiga, jublande rytm som böljegången utanför. Ett egendomligt läte, hälften skratt, hälften gråt, kom henne att spritta till, och när hon såg upp, skyndade en högväxt man med långa aplikt dinglande armar förbi. »Crazy,» hörde hon någon säga och förstod att så var. Han gick promenaddäcket rundt, och hon hade god tid att iakttaga honom. Den skärmlösa mössan var af samma smårutiga tyg som den öfriga dräkten, och kring halsen snodde sig en eldröd sidenhalsduk ända upp under öronen. Ansiktet var vackert, men det låg något ängslande