Tore hade inte låtit se sig på hela dagen och Inga kunde inte låta bli att undra hvar han höll till. »Godt att slippa honom,» sade hon sig gång på gång. Men lika ofta slog henne den tanken att han var den enda människa i hela världen som stod henne åter. Hon hade försummat lunchen, men när hon skulle ned till »dinner», passade han på henne utanför hytten. »Jag lofvar att inte vara efterhängsen,» yttrade han. »Men fröken måste ha någon som tar vård om sig. Det behöfver hvarje ung kvinna som reser ensam. Det skulle min syster behöft och... jag tänker mig henne i ert ställe.» »Det är inte för min egen skull han vårdar sig om mig,» hviskade den sårade fåfängan. »Och nu ber jag — som landsman — att få ta fröken under mitt beskydd.» »Jag hade tänkt resa incognito,» svarade hon hjälplöst, men med skymten af ett leende på läpparna. »Det går inte med det utseendet.» Hon rodnade till och kände sig smickrad. »Det är bara några få dagar,» vidtog han med en stämma som föreföll kärfvare än någonsin. »Nästa söndag äro vi i Newyork. Och när jag öfverlämnat er åt edra vänner drar jag mig tillbaka.» Hon ryste till som vid en frossbrytning och hans ögon sammandrogos i smärta.