Några strofer ur en tysk folkvisa, framjodlade af en klarinett, kommo dem att skynda in i matsalen. »Blif nu inte ledsen,» bad han. »Men jag har varit djärf nog att göra en omplacering.» »Det tackar jag för,» svarade hon, och nu trädde leendet fram utan förbehåll. De slogo sig ned vid ett mindre bord och han tog plats vid hennes sida. Midt emot Inga satt en ung kubanesare med underbara sammetsögon och bredvid honom hans vackra mor, med svart spetsslöja öfver det hvita, buckliga håret. Så var där en irländare och hans hustru, som gjorde sin bröllopsresa och inte hade ögon eller öron för annat än hvarandra. En tysk, som tog om af alla rätter och en rödblond amerikanska i genombruten hvit sidenblus. »Nu representera vi vårt land,» manade Tore, och Inga kände sig plötsligt helt varm om hjärtat. En uniformerad man, med ett väderbitet godt ansikte, visade sig i dörröppningen. Det var fartygets chef. Och i samma ögonblick brusade Castaldo-marschen genom salen. Stewards, iförda blå jackor med blanka knappar, hvita västar och vantar, kringbjödo, soppan, och inom kort trängde sorlande prat och jublande tonvågor upp mot taket, hvilket i midten höjde sig i en rikt ornerad glaskupol. Ingas ögon gingo bort till kaptenen, ty det