syntes henne som fyllde hans mäktiga personlighet hela rummet. »Har han inte visat sig förrän nu?» frågade hon. »Jo, när han inspekterat sitt skepp. I matsalen visar sig ingen commander förrän land är ur sikte. Och fröken kan lita på att för en sådan man — som han där borta — äro måltidstimmarna här nere det besvärligaste af hela tjänstgöringen. Tänk er nya människor för hvarje resa. Och plikten att göra sig angenäm — för hvem som helst. Matsalen, som sträckte sig öfver fartygets hela bredd och fick sitt ljus från hela rader af små runda fönster, genom hvilka det dalande solljuset strömmade in i blanka spjuthvassa strålar, var den vackraste Inga sett och måltiden den präktigaste hon varit med om. För henne var allt lika nytt — de olika människotyperna, språkförbistringen, taffelmusiken, de eleganta matsedlarna, festglansen, sorlet, lyxen — och det låg något eggande och berusande däruti, som kom hennes pulsar att bulta af längtan efter att få glida in i denna sorglöshetens och glädjens okända värld. Men känslostämningen sköts hårdnackadt tillbaka, som ett förräderi mot den hopplöshetens för-tviflan hvarmed hon omgjordat sig, och pupillerna vidgades af förfäran medan de tunga, tusen gånger tänkta tankarna togo henne i sitt våld. »Om de visste, om de visste,» sade hon sig, medan blicken förstulet sökte de båda lyckliga, som