gjorde sin weddingtrip. »Eller om han visste hvad jag rufvar öfver,» tänkte hon vidare och såg upp till bordsgrannen. Deras ögon möttes och hon slog ned sina, förvirrad och lamslagen. »Han vet det,» suckade hon medan blygsel-fylld skräck och gryende trygghetskänsla brottades inom henne som brytande hafsvågor. * * * :J: Solen sänkte sig i hafvet likt en genomglödgad ballong, hvilken — allt efter som den förminskades och itudelades af vattenlinjen — tycktes simma fartyget till mötes och skymningen föll med ens. Men på mellandäck rådde ännu söndagsstämningens munterhet. Där dansade några par — alltid de samma — efter dragspel och fiol. Här spelades kort, med däcksluckorna som sittplats och bord. Där dracks kaffe, röktes pipa, skämtades eller sjöngs unisont. »Så muntra de äro och så många åskådare de ha,» sade Inga, som stod bredvid Tore och såg ner på den brokiga taflan. »Ja, det är som vore tredjeklassarna enkom till för att roa oss här uppe, när vi lida af vällefnad och spleen,» svarade han buttert. »Era sympatier äro där nere, tror jag?» »Ja, fröken! Och jag hade ämnat vara som en