af dem, bo där nere, dela samma kost och lefva samma lif.» »Det skulle ni inte stått ut med.» »Då hade det blifvit min skam.» »Men råheten? Hör bara hur de skratta och svära. Och snuskigheten? Det där står ingen bildad människa ut med.» »Hur få det onda af hjälpt tror ni, om de, som veta bättre, alltjämt draga sig undan bakom förfiningens eller liknöjdhetens skyddsmur. Där nere kunde jag uträttat en hel del godt. Här uppe förmår jag kanske ingenting alls?» Den mörka klangfårgen i hans stämma träffade hennes öron likt något hon väntat på och längtat efter, så långt tillbaka att hon hunnit glömma och nöja sig det förutan. »Hvad kom er då att ändra beslut?» frågade hon ifrig att höra mer af denna röst, som söfde till ro likt en vaggsång. »En frestelse som blef mig öfvermäktig.» Hon fick en oklar förnimmelse af att ha med saken att göra och kände sig beklämd. Mörkret hade fallit och mellandäck blifvit så godt som tomt. Frän musiksalongen, där herrar och damer spelade bridge — och hade svårt att hålla sig tysta — tonade Wieniawskis Legend ut öfver vattnet, och medan Inga lyssnade till violoncellens känsligt vibrerande stämma, kämpade hon med gråten.