försökt?» svarade han med en skärpa, som kom kom henne att rycka till. Hennes ögon sade alltför tydligt att hon kände sig förnärmad, men han frågade ej mera därefter än kirurgen gör, då han sticker knifven i bulnaden. »Ingen mänsklig varelse får anse sig för ringa att vara med om att uträtta något godt,» återtog han. »Det må vara sant att arbetsfältet är omätligt och förmågan ringa. Men det bör snarare egga än afskräcka. Det är också på sammanslutningen det kommer an. Kan jag inte med egna krafter lyfta Sverige upp till den plats det borde intaga bland nationerna, kan jag alltid vara en af de tusen som sätta handen till plogen och våga försöket.» Han hade talat sig varm och hon betraktade honom med stigande förundran. »Ni yttrade en gång — när ni var uppe och tog farväl af mig — att ni önskat fara långt förr, men att det varit hinder i vägen,» sade hon spörjande. Det skimrade till i hans ögon. »Och det minns ni! Hindret var min mor. Så länge hon lefde kunde jag inte fara.» »Och hon är död.» Han visade på sorgfloret kring armen. »Det trodde jag ni visste.» Hon hade fått öra för skiftningarna i hans stämma och slogs af bitterheten däruti. »Vi bo i hyreskaserner,» fortsatte han, »och veta intet om hvarandra. Eller gå förbi — ständigt