förbi — i hjärtlös likgiltighet, helt upptagna af egna tankar och intressen.» Hans ord träffade henne som en direkt förebråelse, ty nu först förstod hon för hvems skull läkaredroskan hållit utanför hennes port, och hvems kista det varit som sattes på likvagnen, då hon sprungit förbi i besinningslös förtviflan. Nu först stod det också klart för henne hvilket offer denne man bringade, då han, så godt som direkt från kyrkogården, gått att invänta henne på teatern. Hon stack impulsivt fram handen för att trycka hans, men drog den lika hastigt tillbaka. »Jag bad honom aldrig. Det är han som trängt sig på mig,» sade hon sig i trotsig envishet. »Jag önskar att ni lärt känna min mor. Jag önskade det frän första stunden jag såg er.» »Det är möjligt att jag gått miste om något godt,» svarade hon kyligt. »Men för mig är och blir det bästa af allt att få vara för mig själf.» Hennes ord voro en tydlig fingervisning att han borde försvinna ur hennes väg, men det föreföll som om han hvarken hört eller förstått dem. »Hon var mycket gammal, min mor,» återtog han, »och hade gått igenom en hel del. Men hon hade frid — och gaf frid. Det var en predikan bara att se det grå håret och blida leendet och veta huru mycket genomkämpadt som låg bakom detta jämnmod, hvilket växte med åren, likt räntan på ett samladt kapital. Det var hårdt att mista henne. 16. — Fågel Fenix 241