Men man skall inte missunna de gamla att gå bort, när deras stund kommer. Smärtsamt var det ock att vara vittne till hur själens och kroppens trötthet smög sig öfver henne, som varit så liflig och verksam, och gjorde henne likgiltig för allt. Så dog hon bort, redan långt innan hon lades i grafven — dog, fastän hjärtat klappade och pulsarna slogo. Det är dödskamp nog, tänker jag.» »Var er far ingenjör liksom ni?» »En experimentör, som lät pengarna rinna likt sand mellan fingrarna.» »Jag skulle inte frågat efter hurudana mina föräldrar varit — onda eller goda — bara jag haft några,» utbrast hon. Månen hade gått upp och fördelat mörkret, och i dess sken såg han hennes förgrämda ansikte. »Se,» sade han. Och hon såg hafsvattnet rundt om glänsa likt svart, rörlig porfyr. Hon såg far-tyget gräfva ner sin bog däruti, kasta undan vågorna, och förvandla skummet till yrande silfver och guld. Hon såg porfyren växa ut till en med juveler och gnistrande, hoppande stjärnor beströdd väg, på hvilken det bar framåt liksom för att ta fatt månstrimman längst borta vid horisonten, och hon visste sig aldrig ha sett något vackrare. »Och detta frukta människorna,» sade han med glans i ögonen. »Hvilket? Hvad?» »Oceanen och dess stora högtidliga enslighet. För min del vet jag ingenting mäktigare, Och kaa