något läka sjuka själar, är det väl den? Ger inte oändligheten framför oss en känsla af att det mesta af det vi slösa sorg oeh omsorg på är smått, lumpet och ingen möda värdt?» »Jo,* svarade hon dröjande. »Och lär den oss inte att tillvarons mening måste vara en annan än detta eviga kretsande kring det egna jaget?» »Berätta mera om er mor,» bad hon. »Hennes hela lif var arbete och omtanke för andras väl.» »Försörjde hon familjen?» »Ett par år. Jag hade inte tagit min examen, då far gick bort.» »Ni har arbetat strängt nog, ser jag.» »Af hvad då?» »Edra händer.» »Det är sant. Jag har inte sparat dem. Det hade jag inte tid till när det gällde de mina.» Hon hörde hans ord som i en dröm, ty för hennes inre syn visade sig andra händer — hvita och fina — som hon kysst och smekt. Samtalet dog bort. »Och ni har en syster?» frågade hon, med en känsla af att tystnaden blef tryckande: »Ja. Också henne skulle ni tyckt om. Hon är en lady — som ni själf.» »Och henne nändes ni lämna?» »Hon behöfver mig inte längre. Hon har sin man.» Engelska och tyska surrade dem i öronen, när