reskamraterna passerade under sin oafbrutna vandring midskepps rundt, men de hade sitt eget språk, som ingen annan ombord talade eller förstod. Och på samma gång det förde dem närmare hvarandra, gaf det också afskildhetens privilegium. Inga hade sett kubanesarens ögon liksom smeka henne, hvar gång han gått förbi, och Tore hade iakttagit såväl detta, som att den rödblonda amerikanskan granskat dem båda med närgången nyfikenhet. Men de läto sig ej störas. »Gifte er syster sig nu — innan ni for?» »Hon vigdes vid mammas dödsbädd. Hon nändes inte lämna den gamla, hon heller.» Det låg så mycken innerlighet i hans sätt att nämna de sina, att Inga inte kunde annat än tänka på hur trofast och ömt den mannen skulle värna om den han höll kär. Amerikanskor utmärka sig vanligen genom pratlystnad, och den rödblonda, som inte haft något annat i tankarna än att tilltala Tore, tvärstannade framför honom. »Hvad gör ni nere i steerage?» frågade hon utmanande. »Resonnerar.» »Och det intresserar er?» »Mera än bridge och shoffdboard, miss Gibbs.» »Ni har varit där så godt som hela dagen.» »Jag får tacka för så mycken uppmärksamhet,» sade han ironiskt och lyfte på mössan. »Ni är från Swizzia, där uppe vid nordpolen,