tagit också er, miss,» fortsatte hon vänd till Inga, »och kommit till den slutsatsen att ni är sjuk, och att mr Stråm är er bror, och tar vård om er. Är han inte er bror, kanske?» En svag rodnad fårgade Ingas kinder då hon slog upp de mörka, sorgsna ögonen. »Ni har gissat rätt, miss. Han tar vård om mig — och han är min bror.» # * $ $ Fräsande blåhvitt, lätt rosenfärgadt skum yrde kring Kondorens förstäf och i dess kölvatten. En tremastare kom allt närmare. Borta vid horisonten tecknade sig en luftig rökstrimma, och allt hvad kikare fanns ombord voro i bruk. Inga stod framme vid barriären lika ifrig som någon annan att taga reda på det framåtilande skeppets nationalitet. Nu urskildes spanska flaggan, och en stund senare folket ombord. Straxt därpå hälsade de båda fartygen hvarandra. Det var en stor händelse detta, som lifvade alla sinnen. Men kubanesaren närmade sig Inga, och hans ögon lyste af stolthet då han pekade på skeppets mäktiga segelmassa. Hon nickade förstående, ty det var sä öfver-väldigande vackert och stort alltsammans, att inga ord behöfdes för att förklara det. Den unge mannen stod bredvid henne och stirrade utåt hafvet, liksom hon.