var bara den, att hennes land var så litet och att det hörde till uppfostran där hemma, att lära sig världsspråken. Han blef allt lifligare, och hans franska allt mera späckad med spanska glosor; men hon gissade sig alltid till meningen, och kunde intet annat än skratta. Sådan fann Tore henne, då han närmade sig tillsammans med mr och mrs Gleim — dåren och dennes hustru. De båda kvinnorna möttes i ömsesidigt deltagande. Men den sjuke trängde sig emellan och upptog samtalets tråd. »Har fröken hört talas om min stora uppfinning som skall frälsa mänskligheten?» frågade han, och Inga kände sig helt ängslig öfver det hon hörde, och oviss om hvad hon skulle svara. Men han fortsatte utan afbrott. »Det är ett universalmedel mot allt ondt till själ och kropp — sorg, ånger, sjukdom, umbärande, förtryck och mycket annat — som jag inte har tid att räkna upp. Hvar också finna den som orkar nämna allt elände här på jorden? Och jag har patent på läkemedlet — jag ensam i hela världen. Det kunde göra mig rikare än Vanderbildt och Astor, men jag delar ut det gratis. Lika till alla. Ingen blir lott-lös. Fröken skall fä sin del. Ni behöfver en stark dosis — mycket stark — det läser jag i edra ögon.» Hans egna fingo ett smärtsamt irrande uttryck. »Att