läsa i människoögon är farligt — farligare än allt annat,» återtog han. »Och jag är fullärd i konsten. Har patent på det också. Ingen skrift är så hemsk, och det tar på krafterna och stiger åt hjärnan, att tyda den. Jag har känt det — känt blodet stiga och falla likt vattnet i de heta källorna. Jag minns inte längre deras namn. Hekla, Krabbla? Nej! Geysir? Fröken har väl varit pä Island. Alla människor borde dit. Det är dit jag far för att svalka blodet.» Kubanesaren stod där med ett skrämdt uttryck i det olivfärgade ansiktet och tycktes vilja komma Inga till hjälp. Men Tore såg ut som vore allt i sin ordning. »Vi veta detta förut, mrs Gleim,» förklarade han och tog hustrun med sig bort till fartygets akterstäf, där propellrarna tuggade vattnet, som skummade hvitt likt yrsnö öfver blåskimrande glaciäris. »Ni bör kunna uppskatta det här färgspelet bättre än någon annan,» sade han. »Mitt hjärta är sjukt, och mina ögon se ingenting annat än honom.» »Har han varit sådan länge?» »Några månader bara. Han blef ordinerad att fara till Europa för att rekreera sig. Men det har blifvit värre i stället för bättre. Och nu längtar jag bara hem till Amerika, där jag har mina föräldrar, och där vi kunna dölja oss.» »Hvad säga läkarna?» »Somliga veta och förstå ingenting, synes det