mig, och de som göra det våga ingenting säga. — ... Men jag kan också läsa i människoögon, och förstår att allt hopp är ute.» »Ingen natt är så mörk, att den inte kan ha sin ljusa morgon, mrs Gleim.» Hon skakade på hufvudet. »Ni vet inte hvad det vill säga att se den lida, som är en kärare än allt.» »Jag vet det lika väl som ni,» svarade han, och när hon såg upp i hans ansikte förstod hon att så var. »Henry var lika framstående som läkare och människa,» klagade hon, ur stånd att tänka på något annat än honom. »Och nu? Bättre — tusen gånger bättre — vara död än lefva ett sådant lif!» »Men er konst? Längtar ni aldrig efter att taga till penslar och färger?» Hon dröjde med svaret: »Den längtan dör visst aldrig bort, fruktar jag. Och ibland — för några ögonblick — stiger den fram rent befallande och vill sätta paletten i min hand. Men då blir jag ond på mig själf, som kan tänka på något annat än hans elände, och behöfver bara se honom för att den skall försvinna som om den aldrig funnits. Men låt oss gå. Jag törs inte lämna honom längre.» »Ni måste unna er någon ro.» »Ro? Har jag någon, är det i hans närhet.» Han följde henne till promenaddäcket, där mr Gleim pratade och gestikulerade ifrigare än någonsin