vänd till kubanesaren, som inte begrep ett ord af alltsammans. »Genom ögongloberna tittar människonaturen ut, som genom ett fönster,* yttrade den sjuke. »Och hvad tror ni man ser? Grymhet, ondska, lösaktighet, hat, girighet, förräderi. Men bakom alltsammans skriar en själ i nöd. Inte i edra ögon —■ ni är ett barn ännu. Men i hennes, där.» Han vände sig återigen till Inga. »Ni har varit i fält — som sjuksköterska. Jag känner igen er. Vi träffades och ha sett det samma. Sett människor slita sönder hvarandra likt besatta. Sett gapande sår, klufna hufvuden, afhuggna lemmar, blottade inälfvor. — Och vi skulle hjälpas åt att laga mekanismen — men kunde inte. — Det var då det heta springvattnet steg mig åt hjärnan ...» Han gned händerna i större belåtenhet än någonsin. »Jag grubblade mig sjuk öfver min oförmåga. Men nu är faran öfver och botemedlet funnet. Af mig — mänsklighetens välgörare. Fursten bland furstar 1 Förstår ni hvad det vill säga? Men jag har afundsmän. Många afundsmän,» hviskade han, och såg sig omkring. »Onda ögon hvart jag ser.» Hustrun närmade sig och det tycktes klarna inom honom. »Hon ensam på hela jorden behöfver ingen medicin,» sade han vekt. »Se bara på de där ögonen. Ingen ondska, ingen klagan — bara lugn och tro fasthet.»