Ansiktsuttrycket förändrades i detsamma. »Men tviflet sitter där. Hon tror inte på min uppfinning. Hon tror mindre än alla andra. Jag ser det och då blir hjärnan en sjudande krater. Jag håller på med något nytt nu — en reflexionsspegel. Den som ser sig i den ser på samma gång alla andra — hela mänskligheten ...» Han förde handen till hufvudet, som i smärta. Men hustrun såg honom länge in i ögonen och förde honom med sig. Kubanesaren gick att uppsöka sin mor och Inga blef ensam med Tore. »Hur kunde ni gå ifrån mig? Hur kunde ni låta honom stå här ocb säga allt detta förfärliga?» sade hon med af vrede och ångest skälfvande stämma. »Mr Gleim behöfver någon att tala vid och och hustrun möjlighet att slippa undan. Hvarför skulle inte också ni hjälpa till? Men ni förstår inte hvad en sådan oöfverkomlig olycka betyder. Ni är utan förbarmande.» »Ni har ingen rättighet att säga så. Ni vet inte...» »Jo, jag vet att en människa kan vara sjuk till kroppen — också genom eget förvållande — utan att någon dömer henne eller drar sig undan. Och jag vet att själens, inbillningens och sinnets sjukdomar anses som fel, de där böra — och kunna — botas genom den egna fasta viljan utan någon som helst yttre påverkan. I materiell nöd är hjälpen nära. Det har jag sett. Men också att ett finger