sällan räckes ut till den som är i frestelse och själanöd.» »Ni laborerar med ett botemedel, ni också, och anser det lika ofelbart, som mr Gleim sitt,» svarade hon trotsigt, men med gråten i halsen. »Läkemedlet är inte mitt. Det är gammalt som synden oeh heter känsla för andras nöd. Vet ni att mrs Gleim är en betydande målarinna? Och har ni hört talas om konstnärslängtan och skaparglädje?» »Mer än nogl» Det hårda tonfallet skrämde honom ej. »Då förstår ni detta plus i hennes lidande.» »Hon kommer att trösta sig, lita på det och använda den 'oöfverkomliga olyckan’ som motiv för en tafla,» hånade hon. »En ung vacker kvinna, som tämjer en sinnessjuk genom kärleksfulla blickar — hafvet till bakgrund, som nu.. . Taflan gör succés — och människan som stått modell är glömd.» Stämmans och ordens hätska bitterhet skar honom in i själen. »Jag tror inte på någon lifslång olycka för vare sig henne, eller någon annan,» svarade han. »Men jag vet att så länge mr Gleim är vid lif, äro hustruns tillvaro och framtid förspillda. Sedan? Detta ord, som hon själf omtuggat, hade en annan hoppfull klang i hans mun. »Det finns ett sedan — här eller där — för dem som äro tåliga och lära sig vänta. Ge blott akt och ni skall få se att så är,» återtog haD.