»Ni är en oförbätterlig optimist.» »Man måste tro på lifvet för att få del af dess goda.» * * * * Den ena dagen var den andra lik. Samma ändlösa brusande vattenmassa. Samma stora ödslighet, afbruten endast af en rökstrimma eller ett par masttoppar borta vid horisonten. Samma bekvämt utsträckta gestalter i hvilstolarna och rastlösa vandrare på promenaddäcken. Samma ansikten kring matsalsborden, samma minutiöst regelbundna dagordning. Och ändock blef det aldrig enformigt, ty skenbart lika som taflan fartyget rundt tycktes vara, skiftade den minut efter minut, i nya färger och dagrars spelande lif och rörlighet Solen gick ner allt tidigare, efter som Amerika trädde närmare. Vädret var vackert. Men barometern föll och en afton stod en molnvägg i väster. Och molnväggen bildade tvenne gigantiska, af ljusare och mörkare blygrått lagrade skififerberg, med krön af tinnar och torn i rosa och guld. Men berggrunden sträckte sig inte ända ner till vattenlinjen, utan hviladé på kompakta af ovädersstrimmor hopfogade pelare, mellan hvilka solljuset spelade fram i skarpa förblindande strålknippen. Och så nära tycktes underlandet ligga, att hvem som helst kunde nå fram. »Skola vi ta en båt och ro dit in?» frågade