Tore, som lämnat bordet innan middagsmåltiden varit halfäten och nödgat Inga med sig. »Jag har inga skinande hvita kläder.» Guldet förvandlades i purpur och rosaglöden i violett. Mellan fartyget och solnedgångens fata morgana, sträckte sig en skimrande gata af blod och eld. »Sådan är lifvets väg. Glänsande att skåda, men omöjlig att gå,» klagade hon. »Omöjlig endast för den som tror sig vandra allena och utan hjälp, fröken.» Hon vände sig emot honom och hennes ögon gnistrade. »För öfvermänniskor och lefnadskonstnärer, som inte ha några plikter annat än mot sig själfva, finnas inga svårigheter,» sade hon hårdt. »Zarathustras lära är mig inte främmande,» svarade han och hans djupa stämma smekte hennes öron. »Men den enda öfvermänniskan är och blir ändå han som gick omkring i en tjänares skepelse görande väl och hjälpande alla.» »Ända från hans dagar — ja från tidens begynnelse— har det arbetats på människans förbättring och ändock äro vi samma syndfulla stackare,» genmälde hon bittert. »Förklaringen ligger i denna Jobs vädjan till herren, synes mig. 'Betänk dock att du hafver gjort mig af ler och att jag skall blifva till jord igen.’» »Men hvarför inte göra oss af ädlare metall?