»om kontrasten inte vore sä skriande. Jämförelser väcka oftast ond blod. Och hvad tror fröken de tänka och känna nere i steerage?» Från musiksalongen, där de sidenklädda diva-nerna voro hållna i guld och hvitt — liksom den präktiga flygeln — och där det elektriska ljuset dämpades af ljusröda skärmar, trängde prat, skratt, sång och pianospel ut Sfver det upprörda vattnet. »En sådan lyx,» sade Inga återigen. »Och en sådan sorglöshet!» »I morgon skall jag visa er något annat,» sade han beslutsamt. Från ovädersmolnen sköts med kanoner. Men fartyget gick sin jämna gång och åskskrällarna åter-studsade så godt som ohörda mot vattnets kompakta massa eller smälte bort under rymdens omätliga cirkel. »Är ni rädd?» frågade han. »Det hör inte till mina svagheter.» »Om ni blir det, är jag nära till hands.» En smattrande hagelby drog fram öfver fartyget och de skildes hastigt nog. Det blef en natt som påminte Inga om den första ombord, då hon inte tänkte på annat än att komma ut och fullborda sitt öde. Värre än då knäppte, stönade,, suckade, klirrade och knakade det rundtom. Men hon sade sig att det var friktionens verk och förklarligt nog. Tydligare än då hörde hon styrkedjornas rassel, maski- 17. — Fågel Fenix. 257