nernas buller och propellrarnas ursinniga hugg, när de fingo luft i stället för vatten mellan tänderna. Våldsammare än någonsin sjöd och svallade hafvet kring fartygets skrof. Men hon tänkte nya tankar och de gjorde henne döf för allt annat. Att Tore upptagit hytten midt emot hennes, hade hon genast förstått — liksom att det hörde med till beskyddarekallet — men det hade upprört och pinat henne till det yttersta. »Hvarför sof jag bort den enda natt jag var fri att handla som jag ville? Hvarför sökte jag mig till ett folkuppfylldt skepp, i stället för till öknen?» hade hon frågat sig i upproriskt begär att trotsa det påtvungna förmynderskapet och visa att vilja och bestämmelserätt voro i hennes händer och ingen annans. Men frågorna tystnade af sig själft och vreden stillades. Ty jordlifvets sorger och äflan hålla ej stånd inför oceanens anlete. Och underligt som det kan synas, äger detta brusande, oroliga vatten — som ej vet af någon hvila — det oemotståndligas makt att döfva smärta och söfva känslor till ro. Utan betänkande hade hon packat upp och ordnat sina tillhörigheter. Och trygg som barnet i modersfamnen — i vissheten af att någon vakade öfver henne — somnade hon ifrån såväl stormens gny som sina egna tankar.