Likt rörliga bergskedjor vältrade böljorna framåt på sin ändlösa stig. Från deras toppar stod skummet som en rök och mellan dem susade stormsvalorna fram. Okynnigt, som pojken från trampolinen, roade fartyget sig med att stå på hufvudet. Men i samma ögonblick förstäfven dök ner i vågorna, uppkastade propellrarna hela kaskader af fradgande skum, öfver hvilket regnbågens alla prismor gnistrade. Ovädret hade fört med sig köld och däcksstolarna stodo tomma. Inga låg på divanen inne i hytten och försökte läsa. Men boken upptog ej hennes tankar, tiden blef lång och ängslan för framtiden allt pinsammare. »Ett par dagar till bara och jag står ensam i det främmande landet,» sade 'hon sig. Det knackade pä dörren och hon sprang upp glad att bli störd. »Vill fröken följa med och inspektera skeppet?» frågade Tore och hon var genast färdig. Det var ingen lätt sak att hålla balansen, men hon sträfvade modigt framåt. »Häll er väl fast,» manade han och hjälpte henne uppför en af trapporna till »bridge-decJc», hvarifrän fartyget manövrerades. Det kunde tyckas som om vinden borde haft större styrka här uppe, men där var i stället mera lä och mellan virrvarret af skorstenspipor förde han henne fram till en skyddande barriär. »Se nu ut öfver hafvet,» bad han.