Hon såg vattenmassorna vräka sig öfver hvarandra — smaragdgröna och gnistrande i solskenet — dystert jordgrå eller blåsvarta under de tunga molnskuggorna. Hon såg en kraft som ej låter stäija sig. En eröfrare som vet sin väg och aldrig ryggar tillbaka. Och lika litet som hon visste om kärleken till lifvet var större än hennes fruktan därför, visste hon nu, om kärleken till oceanen var starkare, än den bäfvan den väckte. »Det skrämmer,» sade hon ovillkorligt, men de lysande hänförda ögonen motsade henne. Hängande i däfvertarna och täckta med sina kapell af vattentät segelduk, radade räddningsbåtarna sig däcket rundt, klara att sättas ut hvad ögonblick som helst. »Det var egentligen dem jag ville visa er,» sade han. Kaptenen som stått på kommandobryggan, dit tillträde var förbjudet, närmade sig och de båda männen skakade hand som gamla bekanta. För Inga bugade chefen sig endast. Hans ansikte var ett af dem. på hvilka allvar och godhet tyckas strida om herraväldet och i hans väsen låg något af den upphöjda ro en människa tillkämpar sig under ansvarets och farans påtryckning. »Litet för hård vind för damer,» sade han godlynt. »Men fröken synes mig inte vara af de klemiga.» »Jag hade önskat få vara med om en storm.» Ett egendomligt lende krusade hans läppar.