öfver sina fina kläder, öfver den lyx hon lämnat bakom sig, och öfver att ha kommit för att se — hvad hon såg. Det var inte heller vänliga ögon som mötte hennes och hon blef rädd. »Låt oss gå,» bad hon. Men hennes ledsagare gjorde sig inte brådt, ty han var allas rädgifvare och hade många frågor att besvara. Eller skulle han ytterligare förklara hvad han talat om på morgonen, eller tydliggöra ett och annat i de böcker och broschyrer öfver Amerika han lånat ut. De gingo förbi en koj, som fick sitt enda ljus från en gallerförsedd glugg, bakom hvilken ett blekt, förvildadt ansikte skymtade fram. Inga hade en fråga på läpparna, men tystade ner den. Tore lotsade henne upp till promenaddäcket, och när hon nådde det, insöp hon hafsluften i djupa, långa andetag. »Hvem var han? Hvem var mannen bakom gallret?» frågade hon lifligt. »En förbrytare, som rymt från Europa — till 'frihetens land’ — och inburats på vägen.» »Hur har det kunnat ske? Hvem har angifvit honom?» »Trådlösa telegrafen.» »Och hvad är han anklagad för?» »Hustrumord» »Så rysligt! Och så trodde han sig fri, och